Skolavslutningen – den där stunden när sommarens frihet känns inom räckhåll. Jag minns ljudet av nationalsången som fyllde luften, hur vi stod där tillsammans, alla med samma pirriga känsla av att ha uppnått något stort. Det var mer än ett avslut, det var början på något nytt. Den känslan av förväntan och gemenskap, den värmen i hjärtat, kändes lika stark varje år. För många var det en lättnad efter allt hårt arbete, för andra en ångest och oro för vad som väntar. Insikten om att man kanske borde tagit skolan på större allvar.
Jag är övertygad om att fokus på kunskap, trygghet och studiero och lärare med auktoritet i klassrummet är receptet för att fler barn ska få en lyckad skolgång. Vi behöver en skola som är tydlig med vad som gäller och där de elever som hamnar efter får hjälp och stöd. För att lyckas med det behöver vi också politiker som ser till att skolan får de resurser som krävs.
Regeringen tar sitt ansvar och genomför nu flera reformer av och satsningar på skolan. Men tar Järfälla kommun sitt ansvar? Avgör själv. Utbildningsnämnden i Järfälla går mot ett underskott på 14,1 miljoner kronor för 2025. Kommunen får fler elever än budgeterat – men inte tillräckligt med ökade resurser. Grundskolan i Järfälla prognosticerar ett underskott på över 10 miljoner kronor – detta trots att det socialdemokratiska och moderata styret i Järfälla sade sig vilja göra en rekordsatsning på skolan när de tillträdde.
Istället för att investera i undervisning, elevhälsa och bra skolmiljöer – har Järfälla satsat på politiska prestigeprojekt. Dyra skrytbyggen har fått gå före det viktigaste vi har: våra barns framtid.
Konsekvenserna märks. Meritvärdet i årskurs 9 har sjunkit. Endast 64,8 % av eleverna går ut med godkända betyg i alla ämnen. På skolor som Ulvsättraskolan och Aspnässkolan är det mindre än 40% av eleverna som lämnar högstadiet med godkända betyg i alla ämnen. Fler elever slås ut – och vi står handfallna.
Samtidigt ökar den ogiltiga frånvaron på flera av högstadieskolorna. Endast 53% av eleverna i årskurs 8 uppger att de får hjälp från personalen när de behöver det – och endast 50% tycker att det råder studiero i klassrummet. Listan kan göras lång. Vi pratar alltså inte bara om enskilda låga resultat – vi pratar om en systematisk problematik.
Om vi vill att fler barn ska få känna den där pirriga och hoppfulla känslan på skolavslutningen så måste vi tänka om. Om vi vill att varje barn får en ärlig chans att klara sin skolgång måste vi också prioritera skolan och satsa de pengar som behövs för att skolan ska klara sitt uppdrag.
Eller ska vi fortsätta sprida resurserna tunt, i hopp om att ingen märker att skolresultaten fortsätter att sjunka?
Ershad Taherifard
Andre vice ordförande, Utbildningsnämnden, Liberalerna